Detta inlägg kommer att behandla boken The Roman Family av Suzanne Dixon.
Dixon ger i sin bok en god överblick över familjelivet under antikens Rom. En stor styrka i boken ligger i Dixons ärlighet i upplägget av boken som kommenteras med att "this book is designed to explain basic ideas and major developments in the study of the Roman family and, to a limited extent, of the European family but it necessarily reflects the views of the author" (s. 35). I och med denna ärlighet kan Dixon också göra vissa mer vågade uttalanden vilket gör boken mycket mer matig och enkel i läsningen än exempelvis Cynthia Pattersons The Family in Greek History som kommenterats i tidigare inlägg.
Upplägget av boken är enkelt och känns relevant; Dixon avhandlar definitionen av den romerska familjen, familjen i lagen, äktenskap, barn samt familjen över livscykeln. Varje kapitel innehåller dessutom en analysdel och en slutsats vilket innebär att en läsare som inte vill fördjupa sig i analysen bakom argumenten faktiskt kan hoppa direkt till de olika slutsatserna och ändå få en stor behållning av läsningen.
Dixons viktigaste slutsats är att familjen under antikens Rom, avlägsen som den är, trots allt har en hel del likheter med den moderna familjen. Bland annat skriver Dixon att "literature and tombstones in particular reveal remarkably familiar sentiments between husband and wife and between parents and children" (s. 161). Den största skillnaden mellan familjen såsom den generellt uppfattas i västvärlden och den romerska familjen ligger enligt Dixon i en större familjär mobilitet på grund av en större dödlighet samt på grund av att hushållen även inkluderade bland annat slavar, tjänare och ammor (s. 162). Samtidigt var idealet för en familj under antikens rom, precis som i västvärlden idag ett heterosexuellt par som gifter sig, får barn och lever tillsammans till en hög ålder (s. 161). Den enda skillnaden i detta ideal mellan antiken och idag var att idealet under antiken enbart innefattade medborgare och därmed inte slavar. Gällande slavfamiljer så hade dessa från början ingen legal status och erkändes inte som legitima familjer och inte ens familjer till slavar som befriats genom manumission (en formell handling där ägaren till slaven löser slaven från träldom) sågs som legitima (s. 54). Däremot ökade erkännandet av slavfamiljer något under romartiden så att de mot slutet av Rom vann en viss legitimitet (s.161).
Även barn och barndom behandlas i Dixons bok och författaren är lite vacklande i bilden av barndomen. Å ena sidan hävdar hon att "overt expressions of affection for children were culturally acceptable" (s. 131) och att "some parents were desolate at the deaths of small children" (s. 130). Å andra sidan hävdar hon också att "young children were routinely apprenticed, put to heavy labor, sexually exploited, or beaten by schoolteachers" (s. 131). Med andra ord är det svårt att dra några andra slutsatser om barndomen under antikens Rom än att den erkändes som en separat fas i livet och att den kunde variera mycket beroende på familj och yttre omständigheter (s. 130-132).
Ett genomgående tema i boken är förhållandet mellan familjen och paterfamilias (familjefadern). Tidigare forskning har pekat på att patres familias (familjefäder) som regel var väldigt dominanta och allsmäktiga envåldshärskare i sina respektive familjer (s. 60, s. 73). Detta är en bild som Dixon delvis vill ändra på och hon hävdar att "[it] reflects neither the Roman mentalité of the late Republic and early Empire nor the reality of everyday relationships and the acknowledgement of obligations of affection, service and material support that actually underpinned the living law of the family" (s. 60). Detta argument underbyggs främst av det faktum att det i antik romersk lag antogs att patres familias fick råd i beslutsfrågor av en typ av familjekommitté med familjemedlemmar (s. 47). Hur denna situation såg ut i individuella familjer är naturligtvis enormt svårt att veta och frågan är hur generella slutsatser det går att dra om patres familias. En säkrare slutsats än Dixons borde vara att familjerelationerna skilde sig åt från familj till familj och att makten hos patresfamilias i olika familjer har varierat.
Något som saknas i Dixons framläggning är en behandling av sexualitet i det romerska riket. Sexualiteten är naturligtvis i allra högsta grad en del av familjelivet och genom att inte behandla denna kan det hävdas att Dixon möjligtvis tappar en del av bilden av familjen. Exempelvis har mycket skrivits om homosexualitet i det antika Rom och Paul Veyne hävdar i sitt kapitel Homosexuality in Ancient Rome i boken Western sexuality: practice and precept in past and present times dels att "it is incorrect to say that the ancients took an indulgent view on homosexuality. The truth is that they did not see it as a separate problem; they either tolerated or condemned the passion of love, whose legitimacy they questioned, as well as moral laxity" (s. 26) och att "to seduce one's slave was a venial offence, and even severe moralists hardly bothered about such a trifling matter" (s. 26). Att förförelse av manliga slavar förekom och inte var uppseendeväckande och att sexualiteten inte var uppdelad i dikotomin homosexualitet/heterosexualitet skapar naturligtvis en något annorlunda bild av familjen under det antika Rom än den dominerande stereotyp som existerar kring den moderna familjen idag. Att då som Dixon inte behandla ämnet leder naturligtvis till en bristfällig bild av likheterna och skillnaderna mellan den antika och den moderna familjen.
Sammanfattningsvis ger The Roman Family av Suzanne Dixon en god och ärlig överblick över familjelivet i antikens Rom. Samtidigt kan boken hävdas ge en något onyanserad och naiv bild, dels genom dess stora generaliseringar om familjen som ett fast begrepp under åtminstone 500år och dels genom den ytterst knapphänta behandlingen av sexualiteten och sexualitetens påverkan på familjen. Samtidigt fungerar Dixons framställning väl som en introduktion varpå den intresserade läsaren kan söka sig vidare för att bredda och nyansera sin bild av familjelivet under antiken.
För att som ett efterord knyta an till Pattersons framställning av familjen i det antika Grekland kan det nämnas att Patterson ger en mycket mer problematiserande och nyanserad bild av familjen med följden att Patterson då bitvis förlorar läsaren i invecklade argument medan Dixon förenklar för läsaren men därmed förlorar något i problematiseringen. Vilken väg som föredras är naturligtvis högst personligt men en medelväg mellan dessa båda ansatser ter sig som det mest eftersträvansvärda.
Bibliografi:
Aries, Western sexuality: practice and precept in past and present times, Wiley-Blackwell, 1985
Dixon, S. The Roman Family, Johns Hopkins University Press, 1992
Patterson, C. The Family in Greek History, Harvard University Press, 1998
Antal ord: 1113
Antal tecken (inklusive mellanslag): 5973
Antal tecken (inklusive mellanslag): 7073
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar